Herråkra

Vraneke på 1940-talet

av Walter Wranå, juni 2015

Karta Vraneke 1945 Karta Vraneke 2015
Vraneke Norregård 1:3 Vraneke Södergård 2:3 Vraneke Norregård 1:2 Vraneke Södergård 2:5 Vraneke Östregård 3:3, 3:4 Vraneke Östregård 3:5 Rydholm Prästgården Lärarbostaden, Ängalund Ekvillan Fridhem Vänhem Humlegården Östrabo Sjöborgen
Markering på kartan Markering på kartan

Gårdarna

  • Vraneke Norregård 1:3
  • Vraneke Södergård 2:3
  • Vraneke Norregård 1:2
  • Vraneke Södergård 2:5
  • Vraneke Östregård 3:3, 3:4
  • Vraneke Östregård 3:5

Övriga fastigheter

  • Rydholm
  • Prästgården
  • Lärarbostaden, Ängalund
  • Ekvillan
  • Fridhem
  • Vänhem
  • Humlegården
  • Östrabo
  • Sjöborgen

För markören över en fastighet ovan, för att se markering på kartan.
Klicka fastigheten i listan eller markering i kartan för mer info.

Vraneke Norregård 1:3

"Gustavas"

Bild på gårdens hus

1941 bodde här hemmansägaren och kyrkvärden Gustav Karlsson f. 1889 gift med Elisabet Karlsson f. Bäckman 1887 från Gasslanda Södregård i Gårdsby, barnen tvillingarna Torsten och Rut f. 1914 samt Inga f. 1916 och pigan Anna Katrina Fransdotter från Gårdsby. Enligt Åke Carlsson byggdes huset på denna platsen någon gång i mitten på 1700-talet men med nuvarande utseende och en utbyggnad år 1910.

Gustav Karlssons föräldrar var Carl Ludvig Carlsson f. 1844 i Herråkra och hans hustru Julia Amalia Svensdotter f. 1846 i Lenhovda Gripagård.

Herråkra var egen kommun på den tiden och Gustav var ordförande i kommunen. Han gjorde bl.a. en extra insats för kyrkan i Herråkra då han reste till Stockholm för att träffa Sveriges dåvarande ecklesiastikminister Arthur Engberg. Regeringen ville dra in komministertjänsten vilket skulle ske efter att Karl Johan Ternblom hade slutat sin tjänst, men Gustav Karlsson fick löfte om att behålla kyrkoadjunkttjänsten i Herråkra. Prästgården fanns och där har prästen bott ända till Göte Bjällebo flyttade 2007.

Gustav Karlsson var också ordförande för ett ångsågverk i Vraneke som hette Vraneke Sågverksförening och låg vid gamla vägen mot Dädesjö där Fibbleån korsar vägen.

Nuvarande ägare Åke Carlsson, Holma.

Citat ur Gods och gårdar, 1940:
Text om gården

Vraneke Södergård 2:3

"Josefas"

Bild på gårdens hus

1941 bodde här hemmansägare Josef Karlsson f. 1896 gift med Elsa Karlsson f. Peterson 1902 i Kråkenäs Östregård, Gårdsby, barnen Bele, Thore, tvillingarna Birger o. Walter samt Kennerth, änkan min farmor Ida f. Andersson 1861 i Kylleskruv och drängen Erik Friberg som kommit från Väckelsång.

Före 1910 då stora huset byggdes bodde man i ”lilla stugan”, som är till vänster i bilden ovan. Syskonskaran efter Josef Karlssons föräldrar Jonas f.1858 och Ida f.1861 blev stor, nio barn hade de, alla födda i lilla stugan. Mina anfäder har bott i Vraneke Södregård sedan mitten av 1700-talet eller så långt jag kunnat efterforska. Josef Karlsson hade inte bara gården utan startade en sågverksrörelse 1923, ångsågen vid Sörasjön, och var också trävaruhandlare. Sågverksrörelsen övertogs av Thore Wranå 1971 och ombildades till aktiebolag, JK-Trä AB. Från början av 1940-talet sköttes gården av arrendatorer ett 15-tal år framåt och de bodde då i lilla stugan.

Nuvarande ägare är Kennerth Wranå.

Citat ur Gods och gårdar, 1940:
Text om gården

Vraneke Norregård 1:2

"Valdemars"

Bild på gårdens hus

1941 bodde här hemmansägare Valdemar Petersson f. 1899 gift med Alfhild Petersson f. Johansson 1900 i Råsa Herråkra, deras son Börje f. 1939, Valdemars föräldrar Emil Petersson f. 1865 i Herråkra och Sara Elisabet f. Petersdotter 1872 i Åreda Norregård Gårdsby, Emils bror Carl Oskar Petersson f. 1870 i Herråkra och en son till Valdemars syster, Ellen Carolina, som hette Lennart f. 1921.

Lennart dog i ungdomsåren av tuberkulos. Carl Oskar, hemmasonen, var b.l.a. sågverksarbetare. Alfhild var dotter till nämndemannen Jonas Peter Johansson f. 1858 i Råsa och därmed också släkt med vår kände konstnär Frans Oskar Kronqvist f. 1872, bror till Jonas Peter. Enligt Börje har huset funnits på denna platsen sedan 1700-talet men blivit tillbyggt i nuvarande stil år 1928.

Nuvarande ägare är Börje Petersson.

Citat ur Gods och gårdar, 1940:
Text om gården

Vraneke Södergård 2:5

"Arvidas"

Bild på gårdens hus

1941 bodde här Arvid Johansson f. 1885 och hans hustru Emmy f. Karlsson 1887 i Råsa, deras barn Erik f. 1917, Gösta f. 1919. Dottern Margit f. 1914 var gift och utflyttad från Herråkra. Vidare bodde här drängen Ivar Salomonsson f. 1894 i Nöbbele och Ida Matilda Johansson f. Karlsson 1859. Matilda var Arvids mor och då undantagsänka.

Den gamla mangårdsbyggnaden enligt bild är borta och ersatt med två nya bostäder belägna på var sin sida om landsvägen. Den ena bebos av Göstas och hans hustru Alice son Dan Johansson med familj och den andra av Dan och Britt-Louise dotter Sofie gift med Erik Johansson. Gårdens åkermarker brukas än i dag och även mycket av byns övriga åkrar, med moderna maskiner av mågen Erik och Sofie.

Nuvarande ägare är Dan och Britt-Louise Johansson, sonen Benny samt Erik och Sofie Johansson.

Citat ur Gods och gårdar, 1940:
Text om gården

Vraneke Östregård 3:3, 3:4

"Kalle i Östregården"

Bild på gårdens hus

1941 bodde här Carl Gustavsson f. 1899 i Herråkra och hans hustru Agnes f. Johansson 1899 från Nöbbeled Mellangård Öjaby, deras barn, tvillingarna Inga-Britt och Anna-Greta f. 1932 samt drängen Bror Martin Fredrik Karlsson från Algutsboda.

Carls föräldrar var Gustav Johannesson f. 1852 i Eke Skattegård och gift med Maria Fredrika Carlsdotter f. 1866 i Vraneke Södregård. Här visar sig ett släktskap mellan Vraneke Södergård ”Josefas” och Östregården. Maria Fredrika var kusin med min far Josef Karlsson och mina bröder och jag var alltså sysslingar med Carl Gustavsson. Enligt Inga-Britt och Anna-Greta byggdes huset 1935.

Nuvarande ägare är Inga-Britt Rydell och Anna-Greta Zander Petersson.

Citat ur Gods och gårdar, 1940:
Text om gården

Vraneke Östregård 3:5

"Oskar i Ängagärdet"

Bild på gårdens hus

1941 bodde här Oskar Johansson f. 1884 i Nöbbele Mellangård, Lenhovda och hans hustru Elisabet född Fransson 1888 i Vraneke Södregård, Herråkra och deras barn Rut f. 1912, Anna-Greta f. 1914 gift Hultgren, Ivan f. 1921, Ingrid f. 1923 och Rune f. 1926.

Här finns ett släktskap inom byn, barnen vid denna tid i Östregården, Ängagärdet och Södergården "Arvidas" är kusiner. Arvid i Södergården och Elisabet i Ängagärdet var nämligen syskon. Enligt Rune byggdes huset år 1911.

Nuvarande ägare är Rune Johansson.

Citat ur Gods och gårdar, 1940:
Text om gården

Rydholm

Detta var affären.

Handlaren Karl August Johansson f. 1866 i Björneke Södregård och hans hustru Ida Kristina f. 1878 i Råsa och syster till konstnären Frans Oskar Kronqvist. Ida var postföreståndarinna. Deras barn Linnea f.1906 gift med Håkan Persson f. 1915 i Dädesjö S:n, Astrid Elisabet f. 1911, Sara Göta f.1915 och Helmer Johansson f. 1920 i Hult, Dottern Ingeborg f. 1908 hade tidigare flyttat till Gladhammar.

Första gången namnet Rydholm nämns i kyrkbökerna är under 1860-talet.

Under 1940-talet och framåt var det Håkan och Linnea som skötte affären. Helmer gifte sig och bodde i Hult, han var också en duktig målare och skrev dikter med inspiration från hembygden. Förutom affären hade man också hand om posten och telefonväxeln. Telefonväxeln flyttades 1947 till Fridhem och sköttes av Ernst Karlsson och hans hustru Elsa. Tiderna förändrades och 1972 lades affären ner. Det blev en betydande förändring i byn när denna handels- och träffplats försvann.

Fastigheten ägs nu av Anders Johansson i Hult.

Prästgården

Prästen Erik Folke Asplund bodde här ensam. Han var ogift.

Erik Folke Asplund var soldatson, född i Fagerhult 1905. Komminister i Herråkra 1939-1944. Han flyttade in i prästgården 1939 som samma år hade byggts av bröderna Aron (Eke) Simon (på Solhaga) och Oskar (på Lilla Ryd) Karlsson. Samma byggare hade också byggt Ekvillan några år tidigare.

Fastigheten ägs nu av Patrik och Susanne Jarlgrim.

Lärarbostaden, Ängalund

Här bodde folkskollärare Agnes Jonsson f. 1899 i Kalmar, hennes syster Selma f. 1900.

Agnes Jonsson var lärare i Herråkra i 40 år fram till skolan lades ner 1964. Skolan var en s.k. B3-skola med fyra klasser i samma skolsal. Ebba Berggren och Siv flyttade senare till Vänhem. Ebba hade tidigare varit lärare i Björneke skola.

Både bostaden och skolhuset, som ligger precis intill, används nu som fritidsboende.

Ekvillan

Här bodde fjärdingsmannen Oskar Hultgren f. 1899, hans mor änkan Emelie Karolina Hultgren född Kämpe 1867 i soldattorp nr. 67 under Vägershult Ngd. Vidare Oskars bror Knut Sigvard f. 1910, vid denna tiden torvarbetare.

Oskar Hultgren föddes i soldattorpet nr. 91 under Hult Norregård i en syskonskara på 11 barn. Av syskonen kan nämnas Carl som var hängiven sin hembygd och dokumenterade med många skrifter och målningar.

Oskar köpte tomten för Ekvillan 1932 av min far, och huset byggdes av bröderna Aron, Simon och Oskar Karlsson. Huset stod klart 1935. Oskar Hultgren förblev ogift. Han bodde i Ekvillan fram till sin död 1984. Mera om denna fastighet och boende kan läsas i artikeln ”Vår fjärdingsman och Ekvillan”

Nuvarande ägare Walter Wranå.

Fridhem

1941 bodde här Erik Hultgren f. 1904, diversearbetare, och hans hustru Rut f. Karlsson 1909 i Kalmar, hon var sömmerska, och deras två döttrar Ingrid f. 1931 och Britt f. 1936. Vidare sömmerskan Anni Sofia Johansson f. 1917 i Hälleberga.

Huset har en lång historia. Den börjar med att en byggnad flyttades från glasbruket i Kylleskruv till Fridhem och har sedan dess påbyggts och renoverats i många etapper. Här har under åren varit flera yrkesverksamheter som sömnad, skomakeri och urmakeri. En period var här även telefonväxel. Mer kan läsas i artikeln "Historien om Fridhem i Herråkra".

Nuvarande ägare Eva Wranå Ramén och Peter Ramén.

Vänhem

Hit flyttade under 40-talet lärarinnan Ebba Berggren f. 1899 i Ålgärdehult, Åfors Glasbruk Algutsboda och fosterdöttrarna Siv och Gun.

Här bodde Ebbas mor, änkan Emma Fredrika Berggren f. Karlsdotter år 1863. Ebbas far var glasblåsare vid Åfors glasbruk men dog 1923. Karl Olof Kjell f. Berggren 1894 i Algutsboda, bror till Ebba. Vidare bodde här Amanda Gustava Kämpe f. 1860, syster till Oskars Hultgrens mor. Sista åren bodde Amanda Gustava i Östrabo. Ebba Berggren och Arvid Johansson i Vraneke Södregård var kusiner. Huset byggdes 1924.

Nuvarande ägare är Rune Körnefors.

Humlegården

1941 bodde komministeränkan Valborg Viktoria Ternblom, f. Holmgren 1882 i Hovmantorp, ensam här. Huset är byggt 1929.

Hon var änka sedan 1936 efter komminister Karl Johan Ternblom. f. 1881 i Ekeberga. De hade inga barn. Huset ägdes först av Karl Johans mor, Helena Lovisa Ternblom född i Furuby. Vi barn i byn minns fru Thernblom genom hennes årliga julgransplundring som hon bjöd oss på. Det var dans och lekar och godsaker som vi tyckte mycket om.

Nuvarande ägare är Ove Svensson.

Östrabo

1941 ägdes huset av Herråkra församling och kallades "ålderdomshemmet", men Herråkra hade också platser på ålderdomshemmet i Dädesjö. Huset är byggt 1923.

Här bodde Johan Vilhelmsson f. 1889 i Kavlatorp och hans hustru Ida Vilhelmsson född Johansson 1893 i Furuby, närmare bestämt soldattorpet nr. 32 under Kårestad Hackagård. Idas far hade soldatnamnet Lek. Johan och Ida hade lägenhet på andra våningen. Vidare bodde här Kjell Rudolf Gustavsson f. 1912 i Skräddartorpet, Dädesjö, hans syster Tyra Ingeborg Dorotea Gustavsson f. 1915, väverskan Anna Lovisa Petersson f. 1863 i Skräddartorpet u. Linnebjörke och chauffören Henning Einar Vilhelmsson f. 1913 i Åkamåla.

Johan och Ida minns jag väl, det var ju där man klippte sig på 40-talet. Johan och Kjell Rudolf arbetade på sågen vid Sörasjön i många år. Johan var också en skicklig hantverkare. Han gjorde smörkärnor och byttor i trä enligt den traditionella gamla stilen. Jag köpte alster av honom som prydnad för hemmet.

Nuvarande ägare är Christina Wranå och Bengt Karlsson.

Sjöborgen

Här bodde Karl Johan Arvid Johansson eller "Arvid på Sjöborgen" som vi alltid sa. Han var född 1888 i Momålen under Tollstorp Gertingsgård, Hovmantorp och hans hustru Nanny Linnéa Elisabet Johansson född Davidsson 1898 i Holmsjö, Herråkra.

Arvid var en skicklig hantverkare i trä. Jag minns ett besök i Sjöborgen tillsammans med min far när Arvid visade en väggklocka som han tillverkat där alla kugghjulen var skurna i trä. Den klockan fungerade perfekt. Vid denna tid arbetade han som sågmästare vid Sörasjösågen men gjorde också snickararbeten hos folket i byn. Nanny var en duktig kokerska. Hon var mycket anlitad vid större kalas, där hon styrde och ställde i köken. Alltid glad och vi barn tyckte om henne.

Sjöborgen var tidigare bostad för konstnären Frans Oskar Kronqvist några år. Han köpte stället 1914 och bodde där fram till sin död 1916.

Bostaden äges nu av släktingar till Arvid Johansson.

Klicka på en gård eller annan fastighet
i listan eller kartan, för mer info.
x

När jag skriver detta är det år 2015 så nu får vi göra en resa tillbaka till 1940-talet. Det känns som en annan värld när jag tänker tillbaka och jämför dessa 70 år. Det handlar om oss äldre när vi var barn i Vraneke by i Herråkra socken. Nostalgin träder fram men också den stora skillnaden i samhällsliv och utveckling. Man ler och minns. Femöringar och ettöringar räknades, hästen gjorde fortfarande det mesta jobbet på gårdarna, självförsörjning var viktig, elektriciteten kom och blev en milstolpe i vardagen för alla, och omkring oss rasade kriget. Det var en tid då det mesta utfördes för hand både ute och inne. Tänkte vi på miljön? Nej det var inte så viktigt på den tiden. Lieslåtter på ängarna, skafferiet i stället för kyl och frys, glas som togs tillvara i stället för plast, sol och vind torkade tvätten, vi kroppsarbetade i stället för gym m.m. Tupparna gol, korna råmade och man kunde höra Lommen från Storeklint.

Gårdarna

Vraneke är en liten by i Herråkra socken med anrika gårdar, kyrka, lanthandel och skola. Uppgifterna om gårdarna med deras bosatta är hämtade från 1941 års mantalslängder.

Byn har sex gårdar med namnen Södergården, Norregården och Östregården med två bruksenheter på varje. Vi förenklade ställena med att säga ägarnas förnamn, "hos Gustavas, Valdemars, Josefas och Arvidas" i ena delen av byn och "Kalle i Östragån" och "Oskar i Ängagärdet" i den andra delen.

Något om livet i byn

Stora förändringar i boendet har skett sedan 40-talet. Då var befolkningen i Vraneke by omkring 70 personer och idag bor här omkring 45, (hela socknen hade ca. 330 innevånare 1941). Några fastigheter har tillkommit och några har blivit fritidsbostäder men framförallt har folket på gårdarna minskat. Idag brukas alla byns åkrar av Fibblegården, tidigare del av Södregården, med moderna maskiner. Djurbesättningarna är i stort sett borta och självförsörjningen behövs inte längre. Tittar man i boken ”Gods och Gårdar” av årgång 1940 fanns det på de sex gårdarna tillsammans 9 hästar, 42 kor, 20 ungdjur, 27 svin och 110 höns, så nog var det extra liv i byn på den tiden inte minst när tupparna gol tidigt på mornarna och tävlade med varandra. Men det är i första hand skogsgårdar vi lever i, på 40-talet hade de sex gårdarna en sammanlagd skogsareal på lite mer än 1000 hektar, medan åkermarken var mera blygsam med totalt ca. 45 hektar, och var uppdelad i många mindre enheter.

Söner och döttrar, drängar och pigor hade mycket att göra på den tiden. I ladugårdarna var det liv och rörelse. Mjölkning för hand morgon och kväll. De tunga krukorna fylldes och placerades på mjölkborden tidigt på morgonen för att hämtas med lastbilen och köras till mejeriet i Lenhovda. På sommaren kunde mjölken kylas genom att krukan sänktes ner i brunnen. Arbetsveckan var lång men på lördagen vid helgmånsringningen blev det helg, dessutom hade det införts lag om två veckors semester.

Elektriciteten införs

Några år senare när elektriciteten hade kommit till byn kunde man höra kompressorn puttra i alla gårdarna och mjölkningen blev snabbare och enklare. I bostadshusen lyste en och annan elektrisk lampa i stället för stearinljus, oljelampor, karbidlampor m.m. Det var bråda tider för Erlandssons Elbyrå i Lenhovda som drog de flesta kuloledningarna i husen. I byarna restes massor av stolpar för elledningarna och anslutningar till isolatorer på husväggarna.

Allt väl med elen men vid kraftigt åskväder visade det sig att delar av blixten kunde följa med ledningarna in i husen och följde kuloledningarna där, vi kallade det för kulblixtar. För säkerhets skull samlades familjen då i ett rum där vi inte kom för nära eluttag och lampor, och rädda var vi.

... och telefonen

Vi hade telefon, det var en stor svart klump, förmodligen tillverkad av bakelit, med klyka och lur samt vev. Man vevade och kom då till en manuell växel med många sladdar som sköttes av en växeltelefonist. Växeln fanns först i Rydholm, det var affären, och sedan i Fridhem fram till 1964 då telenätet moderniserades till större enheter. Alla telefonstolpar med massor av isolatorer glömmer man inte. Dessa ledningar kunde också vara farliga vid åskväder. Därför var man rädd att ringa när åskan mullrade. Radio fanns, det var en stor låda som skulle rymma diverse "rör" för mottagning. Sändningen kom från radio Motala och det var ofta Sven Järring som talade. Han sände bl.a. barnens brevlåda, som vi barn tyckte så mycket om.

Nöjen

Nöjen som kunde relateras till byn var man inte bortskämd med, men vid nuvarande Hobbylokalen bortanför fotbollsplanen, numera parkeringsplatsen, fanns på den tiden en dansbana som användes någon gång ibland. Då kom det många från angränsande byar och socknar och dragspelet svarade för musiken. Herrarna kunde nu klä upp sig i nylonskjorta och damerna i nylonstrumpor. Vid sidan om dansen köptes varma kokta korvar eller tävlades det med pilkastning. Andra lördagar kunde det vara logdans någonstans. Då gällde det att städa och glatta till de gamla plankorna genom att tälja och strö stearinljus på golvet.

I byn fanns en NTO-förening. Även om graden av nykterhet inte förändrades i någon större omfattning, ordnades i alla fall en del träffar med utflykter till någon vacker plats. Särskilt minns jag att man ordnade med bio i Torsten Karlssons, Östregården, loge en gång och det skulle ju bli spännande, vi barn hade ju inte sett någon bio. Det sattes upp plakat lite överallt i byn och på visningsdagen kom någon resande med projektor och duk och på kvällen satt vi där på plankorna mitt i logen och var väldigt förväntansfyllda. Det sprakade och knastrade och allting rörde sig väldigt fort. Vad filmen hette kommer jag inte ihåg.

Ransoneringskort

Under andra världskriget var byn ganska isolerad. Ransoneringskort infördes på nästan allting, men vi på landet, med den invanda självförsörjningen, klarade oss ganska bra med undantag för exempelvis socker, kaffe, te, kakao, apelsiner, bananer, spritdrycker och tobak. I vår socken var det fjärdingsmannen Oskar Hultgren som hade hand om fördelning av kupongerna, som senare upphörde år 1951. Vad det gäller spritvaror så fanns motboken. Den krävdes för att inhandla spritvaror, redan från 1917 och avskaffades inte förrän 1955. Personer under 25 år, eller de som inte hade fast bostad, kunde inte få någon motbok.

En resa

Resor på den tiden var inte alltid så enkla. Vi skulle göra en resa för att hälsa på släkten i Norrhult för där bodde fars bror Viktor som var folkskollärare och hans familj som också innefattade kusin Göran. Birger och jag fick följa med. Vi tyckte som alltid när man skulle åka långt bort att det skulle bli spännande, tågresa t.o.m.

Vägen mellan Vraneke och Norrhult var ungefär tre mil. Far hade ju ingen bil vid den tiden. Upp tidigt, för en sån här resa skulle ju ta lång tid. Tidigt på morgonen cyklade vi iväg till Dädesjö för där fanns den gamla smalspåriga järnvägen Wäxjö-Oskarshamn. Senare har jag läst att det var bara tre fot mellan rälsen och kallades för trefotabana. Väl framme vred man om semaforen så rälsbussföraren kunde se att här fanns påstigande.

Väntan blev ganska lång men nu skulle vi åka tåg för första gången. Det dunkade svängde och gnisslade och var väldigt spännande. När vi kom fram till Brittatorp blev det byte till ett tåg som passerade Norrhult. Men hu det blev fyra timmars väntetid. Jag antar att mor hade medhavda smörgåsar för den här resan skulle ta hela dagen.

Sent på eftermiddagen kom vi till Norrhult och kunde promenera till skolhuset där lärarfamiljen bodde. Vi tyckte det var en stor skola i jämförelse med vår i Herråkra. Birger och jag fick sova i skolsalen. Mörkt och öde tykte jag och sprang upp till mor och far. Göran var lite äldre och visade oss runt i stora Norrhult. På tredje dagen blev det en lång resa hem igen.

Gengas

Under andra världskriget stod de bilar som inte behövdes för olika tjänster och taxi inställda. Staten hade tagit däcken som behövdes till krigsmakten. Det var brist på bensin. Då uppfanns istället gengasen, en gas som bildades från en panna som placerades baktill på bilen eller på ett släp. Gasen framställdes genom ofullständig förbränning av trä eller kol och renades innan den gick in i motorn. Genom en undersökning hade man kommit fram till att 1000 kg ved skulle motsvara 385 liter bensin. Det gick inte så fort på de smala grusvägarna. En resa in till Växjö blev en dagsresa.

Motorfordon

Efter gengasepoken fanns det några bilar i byn. Det var Josefs Opel Olympia, Torstens Ford, typ "ståplats för fyra", Göstas Opel och Valdemars Ford Eifel. Det var inte alltid de här bilarna startade när man skulle iväg någonstans, i synnerhet Eifeln var besvärlig. Att ge sig in och mixtra med förgasaren eller bogsera var vanligt. En annan bil var Göstas i Holmatorps DKW, "spånkorg " med träkaross eller Eriks i Björneke, som körde taxi med stora "Volvosuggan". Erik i Björneke körde också skolskjuts med barnen från Björneke, Skruv och Råsa till Vraneke skola. Senare på 40-talet kom den första Volvo PV 444 modellen, men den blev mera vanlig hos oss på 50-talet.

Det förekom många två-hjuliga motorfordon. Mopededer, lättviktare och 125-kubikare var vanliga. Den finaste tvåhjulingen var väl ändå Arvids på Sjöborgen stora motorcykel med sitt karaktäristiska dova tuffande. Det är nog den enda motorcykeln som är bevarad från den tiden.

Vid vägkorset utanför affären stod en bensinpump, idag kallar vi den för tapp, där man med en spak kunde pumpa upp bensinen och genom ett glas kunde se mängden bensin man ville ha. Sen betalade man inne i affären. Affären var en viktig plats i byn, där träffades man och man kunde handla det mesta, men mjölken köpte man direkt hos bönderna. Ville man ha en dricka eller handla öl gick Håkan ut till källaren och hämtade den kalla drycken.

Många hade cykel

Cykeln var vanlig men cyklarna hade inga växlar så det blev rejäl motion. Det var cyklar med lädersadel och en läderväska hängande under ramen med några små verktyg för eventuella reparationer.

Jordbruksarbetet

Det var liv och rörelse i byn på den tiden. På åkerlapparna hände mycket, man gödslade, plöjde, harvade, sådde, gallrade, skördade, hässjade och det var hästen som drog redskapen.

Till hösten skulle det tröskas. Tröskverket med tillhörande tändkulemotor, senare elmotor, ställdes upp på gård efter gård och skörden blev till säd som sedan kördes till kvarnen som låg på vägen mot Linnebjörke, in mot Sågartorpet vid en å med vattenhjul.

Sågverk

På tal om vattenhjul, i Fibbleån, alldeles intill vägen där den gamla byasågen låg, var ett litet fall där vi barn byggde ett litet vattenhjul som via en pinne till en plåtburk gav metalljud ifrån sig. Det var spännande när någon kom förbi som undrade var ljudet kom ifrån.

Borta vid Sörasjön fanns ett sågverk till. Det var Josef Karlsson som ägde det. Sågningen var enkel på den tiden, i såghuset fanns stockasågen, kantverket och ribbkapen. Stockar rullades in och plank och bräder bars ut till stora staplar. Senare tillkom räls och vagnar som gick mellan stapelraderna. Vi barn tyckte det var roligt att leka tåg med dem.

Ångmaskinist och frisör

Sågen drevs av en ångmaskin (som stod i ett hus bredvid) via en lång axel in i såghuset med en massa hjul och remmar till maskinerna. Det var intressant att gå in till Johan Vilhelmsson som skötte ångmaskinen. Han skottade sågspån ner i en lucka i golvet där det brann och bildades ångtryck. Johan hade koll på maskinen, smörjde och drog i visslan när det skulle bli rast. Han hade också koll på oss barn. Han sa ofta till oss: "Stryk skulle ni ha! För har ni inte gjort något rackartyg så tänker in gör det". Men det var med glimten i ögat så vi kom bra överens ändå. Johan och hans fru Ida bodde i Östrabo på andra våningen och det var dit vi gick när vi skulle klippa oss. Vi satt på en stol mitt i köket och Johan klippte och klippte, vi kände oss ganska kala om huvudet. Vi betalade, jag tror det var 25 öre men det höjdes senare till 50 öre.

Grisslakten

Senare på hösten blev det grisslakt. Då tillkallades Einar Nicklasson i Magersryd. Han var en van slaktare. Masken sattes till grisens panna och pang så stöp grisen, sedan kvickt ett knivskär vid halsen och blodet flödade. Fort fram med ett kärl och vi sprang in till mor för nu skulle det bli blodpudding av detta. Grisen hängdes upp, skållades och rakades. Man tog vara på det mesta. Isterbanden hängde i långa rader i skafferiet.

Älgjakten

På hösten var jakten viktig, framförallt älgjakten. I mitten av oktober samlades byns älgjaktslag. Älgstammen var dessvärre inte så stor på den tiden, man undrade med spänning om det blev en eller kanske två älgar skjutna.

Skördetid

På hösten skulle rotfrukterna skördas och läggas in i jordkällare, som alla gårdar hade, det blev ju stora mängder på en gång och det var självhushåll som gällde. Potatisen togs upp med hacka, det tog lång tid för potatisfårorna var långa och många. Vi barn i skolan hade t.o.m. potatislov för att hjälpa till. Senare kom en maskin med roterande gafflar som piskade upp potatisen. Hästen drog och vi gick efter och plockade, det var en avsevärd lättnad. Bingen i jordkällaren blev full.

Skolan ...

Som sagt skolan pågick. Det var en liten byskola med två klassrum, en för småskolan klass 1-2 och en för klasserna 3-6 alltså fyra klasser i samma rum. Det var Ebba Berggren och Agnes Jonsson som lärde oss. Agnes Jonsson var lärare i Vraneke byskola i 40 år. Vi barn traskade till skolan med ryggsäcken fylld med några böcker, mjölkflaska och en plåtburk med smörgåsar. Varje morgon sjöng vi en psalm och Agnes spelade på den gamla orgeln, hon var också organist i kyrkan.

och lek

Hemma fick man leka med det som man kunde göra själv. Man kunde tillverka visselpipor av en gren på våren när träden savade eller göra pilbågar eller tälja barkbåtar m.m.

Brev, vykort och kataloger

Kommunikationerna var inte så snabba på den tiden, man skrev brev eller kort och klistrade frimärken. För oss barn var det spännande när vi hade fyllt i den lilla talongen i tidningen för att få katalogen från Clas Olsson i Insjön eller Ellos i Borås för att beställa några leksaker. Barnens brevlåda med Sven Jerring i radion var viktigt att lyssna på.

Ändring av vägen genom byn

Hur var det på vintern? Under krigsåren var vintrarna kalla och också mycket snörika. Det var åren 1941, 1942 och 1943 som allmänt kallades för krigsvintrarna. Att ploga landsvägen genom byn blev svårt på vissa ställen i synnerhet på vägsträckan mellan nuvarande Fibblegården och upp till kyrkvägen där det var stenmurar alldeles intill landsvägen på båda sidorna. Några år senare revs stenmuren på kyrksidan ner för att bredda vägen.

Uppe vid affären och ner mot Ekvillan och prästgården var det en brant backe där vi åkte kälke, ibland med sådan fart att vi kunde komma ända ner till skolan. Den vägen har också ändrats och backen är nu inte så brant. Vägen mot Lenhovda började vid affären och kom ut strax före Vänhem till nuvarande sträckning.

Skidåkning från källartaket

Det var ju riktiga vintervägar och sparken var ett vanligt transportmedel. Vi åkte också mycket skidor. De var ganska klumpiga och hade den enkla bindningen runt klacken på pjäxan men roligt var det. Under de snörika vintrarna på 40-talet kunde vi åka brant utför, det var nedför jordkällartaket och ut på ladugårdsbacken.

När vi ser tillbaka på de 70 åren erinrar vi oss många stora förändringar, elektricitet, TV, mobiler, datorer och teknisk utveckling. Idag får vi all information direkt till hemmet och vi kan också resa över hela världen. Förr i tiden var det byn som var medelpunkten. På senare tid har vägen till Växjö tillkommit vilket påverkat Herråkras värde i Uppvidingebygden.

Detta var något om en liten vacker by i Uppvidingebygden i Värend, det största av många "länder" i Småland. En gång i tiden kallades vi för "virdar" men nu är vi smålänningar.


Walter Wranå juni 2015

Källor:

  • Kyrkböcker
  • Mantalskrivningar 1941
  • Gods och gårdar 1940, del 45 Kronobergs län (Östra delen)
  • Thore Wranå och ett tack till Rune Körnefors för uppläggning av text och bilder.

Bilder

Jag avslutar med några foton som plockats fram i album och lådor. Bilderna har anknytning till texten och alltså Vraneke by på 40-talet och sågverket vid Sörasjön på 40- och 50-talet.

Klicka på en bild för att förstora den.

Arvid Johansson på Sjöborgen. Ljusstaken är ett av Arvids eleganta hantverk. Boden hemma på Vraneke Södregård. Till vänster ser vi "dasset". På andra våningen var sädesmagasinet. Man hade stora trädgårdsland på den tiden. Byasågen som ägdes av bönderna i Vraneke. Den låg vid landsvägen mot Linnebjörke där Fibbleån korsar vägen. Den drevs av ångmaskin som sköttes av Gösta i Holmahult. Cykelutflykt på 40-talet. Från vänster Eino (finlandsbarn i Skruv), Margareta i Råsa, Evald på Stensö, Allan i Hult, Birger i. Sgd, Roland i Skruv, Walter i Sgd. och Hardy i Åkamåla. Vraneke Södregård 2:5. Huset revs under 60-talet då det byggdes två nya mangårdshus. Bilden är tagen från "Josefas" mot "Arvidas". Till vänster står mjölkbordet och till höger "Josefas" jordkällare som fylldes med potatis och andra rotfrukter. Skörd på Haglyckan tillh. Vr. Sgd. 2:3 låg långt inne i skogen bakom byn. Här växer idag en reslig granskog. En vallgata. På väg till bete i hage eller skog. Einar Niklasson i Magersryd dribblar. Det handlar om damlaget mot gubbalaget på vår fotbollsplan där Hobbylokalen ligger nu. Vackra höhässjor. Holmasjön i bakgrunden. Bilden tagen från kyrktornets öppna luckor. Vi gjorde många skolresor under 40-talet, här till Stockholm. Bilden tagen vid stadshuset. Stående: Selma och Agnes Jonsson, Ebba Berggren, Siv, pastor Erik Asplund, Thore Wranå, Roland Forsell, Evald Johansson, Allan Johansson,Hult. Mellanraden: Börje Petersson,  Walter Wranå, Sigbritt Johansson, Siv fd. Vr. Ngd., Marianne Andersson, Birger Wranå och Hardy Vilhelmsson. Främre raden: Ingeborg i Holmahult, Anna Johansson Björneke Vgd., Margareta Karlsson, Gun Berggren, Karin Johansson tvilling med Anna,Viola Karlsson och Gulli Niklasson. En annan skolresa, kanske var det till Göteborg. Oskar Hultgren var också kyrkvaktmästare.  Här vid en av de två klockorna. Motiv från affären ner mot Hultgrens "Ekvillan". På 40-talet var detta ett vykort över Herråkra taget av handlaren Håkan Persson. Kalas hemma i Vr. Sgd. Man sitter i vad vi kallade för Vita rummet. Från vänster Josef Karlsson, Alice Johansson, Ella Jonsson Linnea Persson, Bertil Jonsson och Håkan Persson. 1950-talet. I herrummet bredvid spelar gubbarna kort, det var "Auktion". Runt bordet sitter: Thore Wranå, Kennerth Wranå, Torsten Karlsson, Gustav Karlsson, Valdemar Petersson, Gösta Johansson och Ernst Karlsson. 1950-talet. Predikstolen var placerad i väggen ovanför altaret. Ovanför koret hänger glaskronan från 1700-talet, tillverkad i Kosta. Herråkra kyrka Nu som tidigare har affären, Rydholm, och kyrkan varit centrum i Vraneke by.

Sågverket vid Sörasjön

Redan från 20-talet fanns ett sågverk vid Sörasjön. Några bilder från 40- och 50-talen. Ägare var Josef Karlsson och bolaget hette J. Karlsson och söner och senare när Thore Wranå övertog verksamheten blev det aktiebolag med namnet J.K. Trä AB.

Arbetsstyrkan för 70 år sedan: Från vänster Johan Vilhelmsson Östrabo skötte ångmaskinen, Magni Johansson Helge Johansson Mölleborg, plankläggare, Ernst Karlsson Fridhem, ribbkapning och Ivar Samuelsson Östrabo, ribbläggare. Thore Wranå Fridhem Vraneke, ägarsonen sittande: Arvid Johansson Sjöborgen, sågmästare, Magni Johansson Mölleborg Råsa, kantare. Stockleverans med Bertil Jonssons åkeri.	Verner Johansson i Hult på flaket och Bertil Jonsson. Thore Wranå och Artur Andersson sorterar stock. Virket transporterades också på räls. Johan Vilhelmsson inne i såghuset. John Svensson i Bihult och Olle Johansson lägger	fina staplar. Elevator underlättar till de höga staplarna. John Svensson står där uppe. Tage Gustavsson på Solhaga inne i såghuset. Valdemar Davidsson i Holmsjö vid kantverket. Josef Karlsson vid en stapelgata. Ivar Samuelsson. Hardy Vilhelmsson provar kantverket. En paus i arbetet. Ivar Samuelsson, Östrabo, John Svensson, Bihult, Valdemar Davidsson, Holmsjö.
Bild i bildvisningsläget.

x